Det slog mig nu. När jag suttit och panikpluggat i 4 h i sträck, när jag gått igenom sammanbrott efter sammanbrott, när psykisk stress börjar ta ut sig på mitt fysiska välmående. När jag kollar instagramfeeden och ser hur andra fångar sina dagar, hur de har hemskt roligt och hur de hinner med allt med ett leende ansiktsfoto med filtret Valencia som pricken över i:et. Det slog mig nu. 

 

Man måste lugna ner sig lite. Chilla. För det verkar inte hälsosamt på något plan att hinna med allt och att samtidigt ha orimligt höga krav på sig själv. Jag hatar den här kulturen, för att den marginaliserar mig och pressar mig till den grad att jag mår dåligt. Missförstå mig inte, jag tycker om utmaningar. Jag tycker om att lära mig nya saker, jag tycker om att instagramma, jag tycker om att äta god mat, jag tycker om cheerleading, jag tycker om att ha ansvar och att tjäna pengar. Men det är när allt detta blir orimliga mål och krav som motivationen går i ide. Jag har ofta kul. Men det var längesen jag hade kul och var nöjd med resultatet. Och jag vet inte hur det är för andra, men resultat motiverar mig. Det är i och för sig en aning synd. 

 

Jag vet inte. Jag sitter bara här i mitt rum när det är fint väder ute, begravd i högar examinationer som egentligen bara känns som att de är ute för att sätta dit mig. Jag har så himla många idéer i mitt huvud, jag vill göra så mycket. Men kraven är hämmande och nu är jag bara så jävla trött och förvirrad. Vilket kanske märks i denna text. Men förhoppningsvis känner ni igen er på ett eller annat sätt. 

 

Det är ofta man måste påminna sig själv att man kommer att klara sig. Att det är okej att ta det lugnt.